dag 3 - mina föräldrar
Oj, en kategori jag inte såg framemot så mkt i ärlighetens namn.
here we go =)
Min mor heter Anneli Tallhed, hon arbetar som undersköterska på ett ålderdomshem här i Piteå. Jag vet att hon är väldigt omtyckt, hon sjunger och skrattar mkt och är väldigt social och pratglad. När jag själv jobbar med någon som vet vem hon är så ebr dom mig alltid hälsa och säger de tycker om henne så mkt.
Att berätta ngt om henne perosnligen, känns just så, personligt. Det är ju min blogg och jag vill inte lägga ut henne eller hennes liv på något sätt här. Men lite kan jag berätta. Hon är tillsammans med Eino som bor i Sthlm (mindre bra, att han bor i Sthlm). Hon är skrivande stund där o hälsar på honom dessutom. Dom är bra för varandra, de tycks älska varandra för dem de verkligen är och för första gången så känner jag att min mamma inte behöver göra till sig. Hon är mer naturlig med honom än hon varit med någon annan karl hon haft, inklusive min far.
mamma och pappa skilde sig för ett antal år sedan efter ett väldigt destruktivt äktenskap. Jag skulle vilja kalla det kärlekslöst, vilket också fått sina konsekvenser med oss barn i mindre eller större utsträckning.
Nu har mamma iaf äntligen hittat den hon vill leva med och jag är glad för hennes skull.
Lånad bild
Man skulle kunna säga att mamma var en självuppoffrande moder när vi var små. Hon gjorde precis allt hon kunde för att vi skulle må bra, vilket de allra flesta mödrar gör, men hon glömde bort sig själv. Under många år formades en mamma som jag såklart älskade och beundrade, hon var den som lärde oss skillanden mellan lögn och sanning, rätt och fel. Hon var en stabil klippa som vi så väl behövde i våra liv. Samtidigt var min mormor sjuk i MS och min mamma och moster var anhörigvårdare. Det syntes att båda var glada över att få finnas till för mormor, men samtidigt tär det ju på en som person. Mamma hade det jobbigt hemma och stundvis även på jobbet då hon, moster och min morfar tyvärr fick se momor försvinna framför ögonen på dem. Jag var så liten redan när mormor blev rullstolsburen så jag har inga minnen av henne som frisk så ur den synvinkeln var det beskonande för mig och mina syskon. På senare tid kan man väl säga att mamma hittat sig själv, den hon är och alltid velat vara. Hon tar hand om sig själv, kroppen, sinnet och själen! Är självklart bra, men när man är vuxen och helt plötsligt får en ny mamma så kan det vara jobbigt. Hon är ju faktiskt inte den hon var när vi var små! Självklart tycker jag det är bra, men det är en omställning för alla parter runtomkring henne! För henne är det en naturlig omställning, för mig, mina syskon, vänner och familj är det inte riktigt det. Jag tror speciellt för mig och mina syskon som aldrig känt den mor hon är idag. =) Är det ngt hon verkligen lärt mig i det här fallet så är det att aldrig glömma bort mig själv i min roll som mamma. Att ta hand om mig själv, tillåta mig att vara lycklig och inte acceptera eller stå ut med olycka gör att jag alltid kommer vara samma person för vilja. Nu säger jag INTE att jag tycker hon är en dålig mamma, tvärtom. Hon har lärt mig otroligt mkt, men omställningen hon gjort till det bättre har varit... konstig! Konstig för mig, ida och petter...
Annars är mamma en varmhjärtad person som sagt ÄLSKAR att sjunga, ibland så till den milda grad att man har lust och slå henne bara för att hon ska sluta en stund, haha! =) Hon är en snygg kvinna i sina bästa år och eino har tur som fått en sådan snygging =) Nog om mamma...
Lånad bild
Pappa då, han heter Torbjörn Lehto och är förtidspensionär efter en bilolycka. Han fick en ryggskada som gör att han stundvis har svårt att röra sig. Innan dess arbetade han som bartender och kock. han rä väldigt duktig o laga mat, det är ett starkt minne jag har från honom när jag var liten. =) Han har alltid varit den som ställt upp när det riktigt krisat i skolan eller på andra sätt. När daker och ting varit riktigt dåligt, tex. när min lärare i skolan kallade mig för en dumskalle då hon ansåg att jag var det när jag inte hunnit lära mig grammatiken i tyskan (hade precis flyttat från gällivare till piteå och i gve hade vi inte hunnit gå igenom det än. Så jag visste inte ens vad hon pratade om). Farsan for till skolan och hade ett rejält snack med rektorn och läraren, orädd som han är, och efter det var hon ooootroligt snäll ska jag säga. haha!
Det är samma här som med mamma, jag vill inte lägga upp hela vårt liv och förklara komplicerade förhållanden, men jag ska beskriva honom lite. Pappa är dålig , fruktansvärt dålig på visa uppskattning, berömma, visa ömhet och tacksamhet. När vi var små törstade man efter hans uppmärksamhet, men idag vet jag att det inte är hans fel. Man kan itne göra något helt plötsligt om man aldrig haft det själv när man växt upp. Min farmor är inte direkt en lysande stjärna på de tområdet heller. Man kan säga att ur den synvinkeln så var vår uppväxt försummande. Dvs. att han gjorde något, eller i det här fallet inte gjorde något utan att egentligen veta om det. Försummelse är något som inträffar utan att man vet om det, behöver inte betyda att man vill göra det eller ens är medveten om att man gör det.
han var min klippa när det gällde fotbollen, han ställde upp och la mkt tid på att träna mig. Han fixade tom. så en duktig tränare från kalix eller vart han nu var ifrån kom och tränade mig i tekniska moment. När jag var yngre var jag väldigt duktig och en lovande fotbollstjej. jag blev rankad etta i sverige som mest lovande spelare baldn flickor födda-85. Jag har spelat ett kort tag i allsvenskan innan jag slet av det inre ledbandet i foten. Efter det tog jag mig aldrig tillbaka ordentligt igen och hade väl inte heller ngn lust att göra det. Pappa berömde väl mig ibland, men bara i det privata. Om jag bara gjorde en enda dålig passning eller liknanade på planen använde han alltdd mig efteråt som en slags slagpåse (kändes det som) då han alltid berättade för min lagkamrater hur man inte skulle göra med mig som exempel. kanske tänkte han att jag ändå visste jag var duktig, men vilket 13-18 åring vet det utan berömmelse. jag strävade ständigt mot perfektion, inte ett enda misstag var mitt motto. men hur jag än försökte så hittade han alltid ngt att klaga på till mina lagkompisar. Jag blev så arg, men mest ledsen att han aldrig kunde bekräfta mig framför andra. det var alltid efteråt som han sa; du var bäst på planen, gumman. det vet du att jag tycker....
Jag är tacksam han lärde mig fotobollens grunder, la ned massor med tid, tom. skjutsade mig för att gå på träning (!) med Piteå IF i piteå och hem till gällivare igen en veckodag. =)
Precis som med mamma har jag haft despyter med pappa, men de jag haft med honom har varit tyngre. De har tagit mig lång tid att repa alla sår jag haft i själen och då har verkligen itne fotbollsåren då jag var yngre haft ngn medverkan i det. Jag kom över det fort, men jag kände att det var ett bra exmepel. Min syster skulle nog säga att jag iaf hade hans uppmärksamhet (fotbollen) medan hon inte alls hade det. Men ärligt vet jag inte om den negativa uppmärksamheten är bättre än någon alls =)
jag älskar mig far, han är ju min pappa =) Han har ett annorlunda sätt att visa uppskattning och sådant på, men jag har lärt mig leva med det. Hela min pappas sida av släkten är speciell, de är inte alls lika min mamma soda av släkten. På mammas sida är det mer uppskattning i form av ord, att man pratar om saker, medan pappas sida är mer tigande, håller saker inom familjen och inte pratar om saker. Man har helt enkelt ett synsätt som är att alla vet om att alla älskar dem, man behöver inte säga eller visa det i mentala eller fysiska handlingar. Men är det verkligen så? =)
Pappa är iaf en vääääldigt social kille. Alla mina kompisar tyckte han var coolast i världen när jag var liten. han är en underbar smårbarnsfar, busig och han har riktigt riktigt nära till barnasinnet. Småbarn och precis alla djur avgudar honom. han har verkligen talets gåva och att prata med myndigehter och liknande har han lärt mig.
han har nu en nu sambo och med henne, Jana har han 3 barn till. Elliot, Oliver och nu Lea. Lea är precis på dagen 6 månader yngre än min lilla dotter.
Lånad bild
Jag har, precis som alla andra 50% av min mamma och av min pappa och jag uppskattar båda delarna likvärdigt. Utan den ena eller den andra hade jag int evarit jag och perosnligen tycker jag det blev rätt bra ändå till slut. Båda mina föräldrar har lärt mig mkt i föräldraskapet. Vad jag ska ta efter ocha absolut inte ta efter. Jag vill vara en lika bra smårbarnsmamma som min pappa var för oss, jag vill föra vikten av kommunikation vidare till Vilja som mamma gjort med oss. Jag vill krama och pussa mina barn mer än vad pappa gjort med oss och komma ihåg mig själv, vilket mamma inte gjorde. jag vill vara uppmärksam till mina barns önskningar och olika måenden, försöka förstå och definitivt inte tillåta mina barn att känna sig försummade av någon av mig eller tommy på något sätt. jag ska hålla regler lika bra som mamma gjorde, hålla mig lugn och sansad för att när jag väl blir arg få repsekten som en mor förtjänar. precis som mamma gjort. jag vill ändå finnas där och lösa problem som kan tillstöta när man är ung som pappa gjorde när jag snattde en gång och som han gjort många många gånger. Alla föräldrar har bra och dåliga sidor och jag tycker att den största styrkan ligger i att kunna acceptera dem. Att veta att jag äör dålig på vissa saker, inte bli förstörd när någon tar upp dem. För vem fan är perfekt?
Mamma och pappa ni har båda dåliga sidor, men jag älskar er båda. Ni är delaktiga i att göra mig till den jag är i dag, både det dåliga och det bra. Vissa saker har varit sämre hos en, medan den andra sårat mer än den första =) Somliga saker är jag evigt tacksam för medan andra alltid kommer följa mig och bita lite i skinnet som ett svidande myggbett.
Lånad bild
here we go =)
Min mor heter Anneli Tallhed, hon arbetar som undersköterska på ett ålderdomshem här i Piteå. Jag vet att hon är väldigt omtyckt, hon sjunger och skrattar mkt och är väldigt social och pratglad. När jag själv jobbar med någon som vet vem hon är så ebr dom mig alltid hälsa och säger de tycker om henne så mkt.
Att berätta ngt om henne perosnligen, känns just så, personligt. Det är ju min blogg och jag vill inte lägga ut henne eller hennes liv på något sätt här. Men lite kan jag berätta. Hon är tillsammans med Eino som bor i Sthlm (mindre bra, att han bor i Sthlm). Hon är skrivande stund där o hälsar på honom dessutom. Dom är bra för varandra, de tycks älska varandra för dem de verkligen är och för första gången så känner jag att min mamma inte behöver göra till sig. Hon är mer naturlig med honom än hon varit med någon annan karl hon haft, inklusive min far.
mamma och pappa skilde sig för ett antal år sedan efter ett väldigt destruktivt äktenskap. Jag skulle vilja kalla det kärlekslöst, vilket också fått sina konsekvenser med oss barn i mindre eller större utsträckning.
Nu har mamma iaf äntligen hittat den hon vill leva med och jag är glad för hennes skull.
Man skulle kunna säga att mamma var en självuppoffrande moder när vi var små. Hon gjorde precis allt hon kunde för att vi skulle må bra, vilket de allra flesta mödrar gör, men hon glömde bort sig själv. Under många år formades en mamma som jag såklart älskade och beundrade, hon var den som lärde oss skillanden mellan lögn och sanning, rätt och fel. Hon var en stabil klippa som vi så väl behövde i våra liv. Samtidigt var min mormor sjuk i MS och min mamma och moster var anhörigvårdare. Det syntes att båda var glada över att få finnas till för mormor, men samtidigt tär det ju på en som person. Mamma hade det jobbigt hemma och stundvis även på jobbet då hon, moster och min morfar tyvärr fick se momor försvinna framför ögonen på dem. Jag var så liten redan när mormor blev rullstolsburen så jag har inga minnen av henne som frisk så ur den synvinkeln var det beskonande för mig och mina syskon. På senare tid kan man väl säga att mamma hittat sig själv, den hon är och alltid velat vara. Hon tar hand om sig själv, kroppen, sinnet och själen! Är självklart bra, men när man är vuxen och helt plötsligt får en ny mamma så kan det vara jobbigt. Hon är ju faktiskt inte den hon var när vi var små! Självklart tycker jag det är bra, men det är en omställning för alla parter runtomkring henne! För henne är det en naturlig omställning, för mig, mina syskon, vänner och familj är det inte riktigt det. Jag tror speciellt för mig och mina syskon som aldrig känt den mor hon är idag. =) Är det ngt hon verkligen lärt mig i det här fallet så är det att aldrig glömma bort mig själv i min roll som mamma. Att ta hand om mig själv, tillåta mig att vara lycklig och inte acceptera eller stå ut med olycka gör att jag alltid kommer vara samma person för vilja. Nu säger jag INTE att jag tycker hon är en dålig mamma, tvärtom. Hon har lärt mig otroligt mkt, men omställningen hon gjort till det bättre har varit... konstig! Konstig för mig, ida och petter...
Annars är mamma en varmhjärtad person som sagt ÄLSKAR att sjunga, ibland så till den milda grad att man har lust och slå henne bara för att hon ska sluta en stund, haha! =) Hon är en snygg kvinna i sina bästa år och eino har tur som fått en sådan snygging =) Nog om mamma...
Pappa då, han heter Torbjörn Lehto och är förtidspensionär efter en bilolycka. Han fick en ryggskada som gör att han stundvis har svårt att röra sig. Innan dess arbetade han som bartender och kock. han rä väldigt duktig o laga mat, det är ett starkt minne jag har från honom när jag var liten. =) Han har alltid varit den som ställt upp när det riktigt krisat i skolan eller på andra sätt. När daker och ting varit riktigt dåligt, tex. när min lärare i skolan kallade mig för en dumskalle då hon ansåg att jag var det när jag inte hunnit lära mig grammatiken i tyskan (hade precis flyttat från gällivare till piteå och i gve hade vi inte hunnit gå igenom det än. Så jag visste inte ens vad hon pratade om). Farsan for till skolan och hade ett rejält snack med rektorn och läraren, orädd som han är, och efter det var hon ooootroligt snäll ska jag säga. haha!
Det är samma här som med mamma, jag vill inte lägga upp hela vårt liv och förklara komplicerade förhållanden, men jag ska beskriva honom lite. Pappa är dålig , fruktansvärt dålig på visa uppskattning, berömma, visa ömhet och tacksamhet. När vi var små törstade man efter hans uppmärksamhet, men idag vet jag att det inte är hans fel. Man kan itne göra något helt plötsligt om man aldrig haft det själv när man växt upp. Min farmor är inte direkt en lysande stjärna på de tområdet heller. Man kan säga att ur den synvinkeln så var vår uppväxt försummande. Dvs. att han gjorde något, eller i det här fallet inte gjorde något utan att egentligen veta om det. Försummelse är något som inträffar utan att man vet om det, behöver inte betyda att man vill göra det eller ens är medveten om att man gör det.
han var min klippa när det gällde fotbollen, han ställde upp och la mkt tid på att träna mig. Han fixade tom. så en duktig tränare från kalix eller vart han nu var ifrån kom och tränade mig i tekniska moment. När jag var yngre var jag väldigt duktig och en lovande fotbollstjej. jag blev rankad etta i sverige som mest lovande spelare baldn flickor födda-85. Jag har spelat ett kort tag i allsvenskan innan jag slet av det inre ledbandet i foten. Efter det tog jag mig aldrig tillbaka ordentligt igen och hade väl inte heller ngn lust att göra det. Pappa berömde väl mig ibland, men bara i det privata. Om jag bara gjorde en enda dålig passning eller liknanade på planen använde han alltdd mig efteråt som en slags slagpåse (kändes det som) då han alltid berättade för min lagkamrater hur man inte skulle göra med mig som exempel. kanske tänkte han att jag ändå visste jag var duktig, men vilket 13-18 åring vet det utan berömmelse. jag strävade ständigt mot perfektion, inte ett enda misstag var mitt motto. men hur jag än försökte så hittade han alltid ngt att klaga på till mina lagkompisar. Jag blev så arg, men mest ledsen att han aldrig kunde bekräfta mig framför andra. det var alltid efteråt som han sa; du var bäst på planen, gumman. det vet du att jag tycker....
Jag är tacksam han lärde mig fotobollens grunder, la ned massor med tid, tom. skjutsade mig för att gå på träning (!) med Piteå IF i piteå och hem till gällivare igen en veckodag. =)
Precis som med mamma har jag haft despyter med pappa, men de jag haft med honom har varit tyngre. De har tagit mig lång tid att repa alla sår jag haft i själen och då har verkligen itne fotbollsåren då jag var yngre haft ngn medverkan i det. Jag kom över det fort, men jag kände att det var ett bra exmepel. Min syster skulle nog säga att jag iaf hade hans uppmärksamhet (fotbollen) medan hon inte alls hade det. Men ärligt vet jag inte om den negativa uppmärksamheten är bättre än någon alls =)
jag älskar mig far, han är ju min pappa =) Han har ett annorlunda sätt att visa uppskattning och sådant på, men jag har lärt mig leva med det. Hela min pappas sida av släkten är speciell, de är inte alls lika min mamma soda av släkten. På mammas sida är det mer uppskattning i form av ord, att man pratar om saker, medan pappas sida är mer tigande, håller saker inom familjen och inte pratar om saker. Man har helt enkelt ett synsätt som är att alla vet om att alla älskar dem, man behöver inte säga eller visa det i mentala eller fysiska handlingar. Men är det verkligen så? =)
Pappa är iaf en vääääldigt social kille. Alla mina kompisar tyckte han var coolast i världen när jag var liten. han är en underbar smårbarnsfar, busig och han har riktigt riktigt nära till barnasinnet. Småbarn och precis alla djur avgudar honom. han har verkligen talets gåva och att prata med myndigehter och liknande har han lärt mig.
han har nu en nu sambo och med henne, Jana har han 3 barn till. Elliot, Oliver och nu Lea. Lea är precis på dagen 6 månader yngre än min lilla dotter.
Jag har, precis som alla andra 50% av min mamma och av min pappa och jag uppskattar båda delarna likvärdigt. Utan den ena eller den andra hade jag int evarit jag och perosnligen tycker jag det blev rätt bra ändå till slut. Båda mina föräldrar har lärt mig mkt i föräldraskapet. Vad jag ska ta efter ocha absolut inte ta efter. Jag vill vara en lika bra smårbarnsmamma som min pappa var för oss, jag vill föra vikten av kommunikation vidare till Vilja som mamma gjort med oss. Jag vill krama och pussa mina barn mer än vad pappa gjort med oss och komma ihåg mig själv, vilket mamma inte gjorde. jag vill vara uppmärksam till mina barns önskningar och olika måenden, försöka förstå och definitivt inte tillåta mina barn att känna sig försummade av någon av mig eller tommy på något sätt. jag ska hålla regler lika bra som mamma gjorde, hålla mig lugn och sansad för att när jag väl blir arg få repsekten som en mor förtjänar. precis som mamma gjort. jag vill ändå finnas där och lösa problem som kan tillstöta när man är ung som pappa gjorde när jag snattde en gång och som han gjort många många gånger. Alla föräldrar har bra och dåliga sidor och jag tycker att den största styrkan ligger i att kunna acceptera dem. Att veta att jag äör dålig på vissa saker, inte bli förstörd när någon tar upp dem. För vem fan är perfekt?
Mamma och pappa ni har båda dåliga sidor, men jag älskar er båda. Ni är delaktiga i att göra mig till den jag är i dag, både det dåliga och det bra. Vissa saker har varit sämre hos en, medan den andra sårat mer än den första =) Somliga saker är jag evigt tacksam för medan andra alltid kommer följa mig och bita lite i skinnet som ett svidande myggbett.
