såååå slut


men jag älskar er, fina underbara ungar!
nytt, men gammalt...


lyckan över nt så litet :)
sen har jag gjort en ny tatuering igen, tror den blir elfte ... ja, något sådant. den gjorde jag då på höger underarm... slutmålet är en hel sleeve så just nu placerar vi ut de motiv jag vill ha proportionellt över armen. slutligen ska motiven bindas samman med massa blommor o rankor med mera. denna blev då ett tidsur av den enkla anledningen at jag verkligen anser man ska ta tillvara på den tid man har o inte slösa bort den. själv är jag ju duktig på slösa bort den så därför vill ja ha den som en påminelse om vad som faktiskt är viktigt i mitt liv.. dvs. mina barn, min familj, mina vänner, intressen, hälsan och så vidare... klockslaget står på 20.15 eller om man lite klurigt gör om det lite står den på 8.15 som betyder 15 augusti. samma dag jag o min man gifte oss ;) jag är annars väldigt noga med att inte sätta sådant jag inte vet jag kan stå för hela livet på kroppen. jag menar jag kommer ALLTID älska mina barn, no doubt about it, men jag kan faktiskt inte veta om jag alltid kommer älska tommy.. saker kan hända och situationen kan förändras. men en subtil antydan till vår kärlek kan jag göra i klockslaget i klockan... detta är också lätt att bortse från ifall vi skulle gå skilda vägar en dag, vilket jag absolut hoppas vi knte kommer göra :)

detta är tatueringen :) ha en bra torsdag...
kram
en bra mamma, vad är det?
1. Försök att inte ta på dig skuld när barnet går in i jobbiga perioder. Det är naturligt och utvecklande med trots och frustration. Det är inte ditt fel. Och det går över!
2. Tala om som det är, även om det är svåra besked som skilsmässa eller sjukdom. Barn anar ändå och det är bättre att veta än att fantisera.
3. Låt barnet vara litet när det behöver vara det. Ta barnets rädslor på allvar. Låt till exempel också ett stort barn sova i din säng utan att göra stor affär av det.
4. Tala klart och tydligt om för barnet vad som gäller. Det är inte fel att våga sätta stopp, bli arg och hindra ett barn som är trotsigt och bär sig illa åt. Det är tvärtom viktigt, genom att ge motstånd hjälper vi barnet framåt i utvecklingen.
5. Ge dig tid att prata med barnet, både om vardagligheter och om sådant som liv och död, godhet och ondska. Ta barnets funderingar och oro på allvar utan att vifta bort eller bagatellisera.
6. Prata med andra föräldrar om föräldraskapet särskilt om du är orolig eller rådvill. Det kan hjälpa dig, men du kan också hjälpa andra.
7. Acceptera inte att barnet säger elaka och föraktfulla saker till dig. Säg till barnet att sådant får du tänka men inte säga.
8. Var taktfull. Använd inte ironi. Gör inte narr av barnet och lämna inte ut henne genom att tala om för andra vad hon sagt eller gjort om hon inte vill.
9. Välj dina strider under stormiga perioder, även om du blir inkonsekvent ibland.
10. Barn mår bra av att ta ansvar, men det ska vara lagom mycket.
dessa rader är geniala... visst är det detta som gör det fantastiskt att vara förälder... när man sitter ner och förklarar för sitt barn om saker o ting... när man blir arg tar man sig tid till att berätta varför man blev arg.... om man skriker och för dåligt samvete erkänner man sina fel för barnet.... när de trotsar och skriker stannar man upp, tänker efter och beslutar om striden är värd att ta. Man går inte in i något halvhjärtat, har man bestämt sig för att ta striden gör man det till 100%, ska man inte ta striden varöfr då påpeka?.... att man pussar sina barn, uppmärksammar deras tårar, stannar av mitt i städningen och ger dem en lekstund, låter dom grisa med maten, skrattar och gråter med dem, stöttar och förklarar, leker och tillrättavisar, ger en extra glass mitt i veckan ibland, tållter sig vara inkonsekvent ibland, men kommer alltid ihåg att vara uppmärksam på när våra små behöver oss....
jag vet inte vad som gör en bra förälder, det är olika, men jag vet att jag alltid gör mitt bästa och jag vet att jag är en pedagogisk mamma som sällan skriker i onödan... jag tycker vi mammor (kan inte tala för pappaor, men säkert är det samma för dem) är dåliga på ge oss själva beröm och klappa varandra och oss själva på axeln för det otroliga jobb vi gör med våra barn. jag är fasiken en bra mamma, hur vet jag det? jag ger mina barn kärlek, jag är aldrig våldsam mot dem, ja, jag säger ibland fel saker och höjer rösten i fel lägen eller rent obefogat, men jag kan erkänna mina fel, be om förlåtelse och visa migmänsklig för mina barn.... framförallt går det inte en enda dag utan att jag säger att jag älskar dem, verkligen krama rom dem och ger dem av min tid oavsett om det gäller att göra mat tillsammans eller rita... jag älskar mina barn såååååå såååååå såååååå mycket.
jag är en bra mamma för jag gör så gott jag kan! har du berömt dig själv idag!? =)
mitt hem...


