har upptäckt att en del dagar är lite sämre nu för tiden. har egentligen ingen anledning till varför, men humöret känns inte lika på topp och det mesta känns jobbigt! igår tex. när ja o tommy skulle lägga oss o se lite house (vi älskar att ligga o mysa i soffan när gumman lagt sig o bara se några avsnitt ur våra favoritserier) kändes det som att livet bara är sådan rutin. Varför händer ingenting roligt? Samtidigt blir jag så irriterad på mig själv, önskar verkligen att det fanns lite mer "carpe diem" i mig! bara njuta av stunden o vara lycklig för att allting är bra nu.. jag, tommy, vilja o alla jag älskar är friska och det är det allra viktigaste, men av någon underlig anledning kan man fan inte njuta av att det som betyder mest i världen. VARFÖR?
Är det verkligen så tragiskt att man måste vara på väg att förlora, vara med om något, stöta på hinder m.m för att kunna uppskatta allt det fina man har. Det jag verkligen uppskattar och är lycklig för varje sekund av varje dag är att Vilja mår bra och att hon finns i mitt liv...
Tycker olycka eller nedstämdhet är så svårt att sätta fingret på eftersom att det är så många diffusa känslor inblandade. man är lycklig att allting är lugnt, men saknar lite action. man är glad att Vilja inte riktigt går än så man lsipper kuta, men less att hon är så missnöjd hela tiden. Man är omåttligt lycklig över att vara mamma, men orolig att göra fel hela tiden. Jag älskar tiden jag är hemma emd Vilja för jag missar ingenting väsentligt såsom tommy kan göra, men jag är så less och uttråkad på dagarna ibland att det är helt sjukt. Finns ingenting jag värderar högre än Vilja, men jag längtar så förtvivlat att ändå göra något för mig själv. Jag är tacksam att Tommy arbetar så vi får pengar, men är så less att han är borta så mkt! Jag är lyckligt lottad som har en man som är ambitiös och driven, men jag kan bli så förtvtvlad att han inte stannar upp och tar det lugnt med mig och Vilja oftare. Jag stöttar tommy i hans beslut att driva Storklinta tillsammans med R, men bävar inför all tid han kommer vara borta från oss och alla framsteg han komemr missa med Vilja. Listan går on and on and on.... hur kommer det sig att det nästan alltid finns ett MEN med i alla saker. Vi är lycklig, men... vi är tacksamma, men... vi är oroliga, men.... 
kanske är det bara jag som rä en oändlig tänkare, kan aldrig sluta och när jag väl kommit fram till något börjar jag i en ny ände...  Är som en neverending-story! Blir så les smig själv... Om jag tänkte mindre o njöt mer av allting skulle mitt liv vara så mkt bättre. Jag hoppas verkligen att Vilja brås mer på sin pappa i den avsikten för min hjörna är på helspänn från det är jag kliver upp tills att jag läögger mig... varför sa han så?, varför gjorde hon det?,måste finnas en anledning till allt det där?, vad var hennes avsikt?.......................................................
Många gånger är det nog till min fördel att jag analyserar så mkt, men ofta går det fan till överdrift och stjälper mer än hjälper. Jag är tex. expert på trycka ned mig själv. Jag har gått ned 19 kg sen jag började med xtravaganza och det kan man ju tycka är jäkligt bra, ngt som man borde vara stolt över. Kanske tom. känna sig lite snygg/sexig sen alla de kilona rasat, men NEEEEEEJ! Jag mår konstant dåligt över hur jag ser ut, har förmodligen den sämsta självkänslan i ta mig fan historien alltså. Spelar nog ingen roll om jag går ner de tre kilona jag har kvar till min målvikt för jag känner ju nu i det läge jag befinner mig att det förmoligen inte kommer vara nog. samtidigt skulle jag aldrig gå ned så mkt att jag skulle se sjuk ut utan det är bara det att jag förmodligen aldrig kommer tycka att jag själv ör snygg. Jag kan tänka mig att min man tycker det är väldigt jobbigt, eller jag vet han tycker det för han säger det ibland. Han säger ofta hur vacker han tycker jag är och hur fin jag är och även om jag försöker tacka uppriktigt kan jag hela ärligt inte FATTA hur han kan tycka att det han ser är snyggt? SERIÖST! Ingen kan tycka at jag är snygg naken... Har så svårt att tro honom och det känns som han ljuger för mig eftersom jag själv absolut inte kan se det, inte ens om jag kisar i mörkret! Tro mig när jag säger att det här är inget "pitty-party"! jag är absolut inegn som vill höra; men linda du ääääär jätte fin! Jag hatara folk som kör på den stilen... jag vill bara uttrycka mina känslor och få utlopp!

Vad är det som gör att vi mår så dåligt med oss själva? Är det våra föräldrars fel? Har de pratat om hur fula de själv var när vi var små? Ja, kanske till viss del... men jag fascineras över hur min hjärna kan tycka jag själv är så ful kroppsligt eftersom att mitt självförtroende är jävligt bra. Det går liksom inte ihop hur jag kan sitta här o känna att vad jag än tar mig för kan jag fasiken klara, men jag kan inte gå "mind over body" och säga att jag själv är vacker!? Vad fan? jag vet ju att morsan haft kass självkänsla och jag vet att jag vetat det hela livet, men anledningen till att jag har det tror jag beror på den enroma kroppsförändringen jag gick igenom när jag var kring 20. Innan jag var 20 tränade jag enormt mkt fotboll, ca 6 dagar i veckan på elitnivå... jag var rätt så vältränad, hade en platt mage och var rätt snygg.. självklart tyckte jag inte det då för vilken ungdom tycker det, går ju alltid att förbättra ngt, haha! Men när jag blev skadad slutade jag träna o gick upp säkert 25 kilo. dessa har liksom hängt med mig och jag tror aldrig min hjärna hann emd det där... i mina ögon ska jag vara smal, riktigt smal, men rent kroppsligt kan jag inte vara det. är ju en väldigt kurvig tjej med rejäla former...

Jag ska ingå en pakt med mig själv där jag ska träna mer mental träning, försöka få upp min kassa självkänsla både för min och för min mans skull för jag är less... spyless min egen hjärna och attityd mot mig själv! jag är ju den jag är, ser ut som jag gör och lever bara en gång. Hur jävla mkt energi ska jag lägga ned på må dåligt över min kropp? hur mkt energi ska jag tillåta mig själv lägga ned? någon gång får det fan vara bra och denna någon gång är NU!


bild från google