Oj, en kategori jag inte såg framemot så mkt i ärlighetens namn.
here we go =)

Min mor heter Anneli Tallhed, hon arbetar som undersköterska på ett ålderdomshem här i Piteå. Jag vet att hon är väldigt omtyckt, hon sjunger  och skrattar mkt och är väldigt social och pratglad. När jag själv jobbar med någon som vet vem hon är så ebr dom mig alltid hälsa och säger de tycker om henne så mkt.
Att berätta ngt om henne perosnligen, känns just så, personligt. Det är ju min blogg och jag vill inte lägga ut henne eller hennes liv på något sätt här. Men lite kan jag berätta. Hon är tillsammans med Eino som bor i Sthlm (mindre bra, att han bor i Sthlm). Hon är skrivande stund där o hälsar på honom dessutom. Dom är bra för varandra, de tycks älska varandra för dem de verkligen är och för första gången så känner jag att min mamma inte behöver göra till sig. Hon är mer naturlig med honom än hon varit med någon annan karl hon haft, inklusive min far.
mamma och pappa skilde sig för ett antal år sedan efter ett väldigt destruktivt äktenskap. Jag skulle vilja kalla det kärlekslöst, vilket också fått sina konsekvenser med oss barn i mindre eller större utsträckning.
Nu har mamma iaf äntligen hittat den hon vill leva med och jag är glad för hennes skull.

Lånad bild

Man skulle kunna säga att mamma var en självuppoffrande moder när vi var små. Hon gjorde precis allt hon kunde för att vi skulle må bra, vilket de allra flesta mödrar gör, men hon glömde bort sig själv. Under många år formades en mamma som jag såklart älskade och beundrade, hon var den som lärde oss skillanden mellan lögn och sanning, rätt och fel. Hon var en stabil klippa som vi så väl behövde i våra liv. Samtidigt var min mormor sjuk i MS och min mamma och moster var anhörigvårdare. Det syntes att båda var glada över att få finnas till för mormor, men samtidigt tär det ju på en som person. Mamma hade det jobbigt hemma och stundvis även på jobbet då hon, moster och min morfar tyvärr fick se momor försvinna framför ögonen på dem. Jag var så liten redan när mormor blev rullstolsburen så jag har inga minnen av henne som frisk så ur den synvinkeln var det beskonande för mig och mina syskon. På senare tid kan man väl säga att mamma hittat sig själv, den hon är och alltid velat vara. Hon tar hand om sig själv, kroppen, sinnet och själen! Är självklart bra, men när man är vuxen och helt plötsligt får en ny mamma så kan det vara jobbigt. Hon är ju faktiskt inte den hon var när vi var små! Självklart tycker jag det är bra, men det är en omställning för alla parter runtomkring henne! För henne är det en naturlig omställning, för mig, mina syskon, vänner och familj är det inte riktigt det. Jag tror speciellt för mig och mina syskon som aldrig känt den mor hon är idag. =) Är det ngt hon verkligen lärt mig i det här fallet så är det att aldrig glömma bort mig själv i min roll som mamma. Att ta hand om mig själv, tillåta mig att vara lycklig och inte acceptera eller stå ut med olycka gör att jag alltid kommer vara samma person för vilja. Nu säger jag INTE att jag tycker hon är en dålig mamma, tvärtom. Hon har lärt mig otroligt mkt, men omställningen hon gjort till det bättre har varit... konstig! Konstig för mig, ida och petter...
Annars är mamma en varmhjärtad person som sagt ÄLSKAR att sjunga, ibland så till den milda grad att man har lust och slå henne bara för att hon ska sluta en stund, haha! =) Hon är en snygg kvinna i sina bästa år och eino har tur som fått en sådan snygging =) Nog om mamma...

Lånad bild

Pappa då, han heter Torbjörn Lehto och är förtidspensionär efter en bilolycka. Han fick en ryggskada som gör att han stundvis har svårt att röra sig. Innan dess arbetade han som bartender och kock. han rä väldigt duktig o laga mat, det är ett starkt minne jag har från honom när jag var liten. =) Han har alltid varit den som ställt upp när det riktigt krisat i skolan eller på andra sätt. När daker och ting varit riktigt dåligt, tex. när min lärare i skolan kallade mig för en dumskalle då hon ansåg att jag var det när jag inte hunnit lära mig grammatiken i tyskan (hade precis flyttat från gällivare till piteå och i gve hade vi inte hunnit gå igenom det än. Så jag visste inte ens vad hon pratade om). Farsan for till skolan och hade ett rejält snack med rektorn och läraren, orädd som han är, och efter det var hon ooootroligt snäll ska jag säga. haha!
Det är samma här som med mamma, jag vill inte lägga upp hela vårt liv och förklara komplicerade förhållanden, men jag ska beskriva honom lite. Pappa är dålig , fruktansvärt dålig på visa uppskattning, berömma, visa ömhet och tacksamhet. När vi var små törstade man efter hans uppmärksamhet, men idag vet jag att det inte är hans fel. Man kan itne göra något helt plötsligt om man aldrig haft det själv när man växt upp. Min farmor är inte direkt en lysande stjärna på de tområdet heller. Man kan säga att ur den synvinkeln så var vår uppväxt försummande. Dvs. att han gjorde något, eller i det här fallet inte gjorde något utan att egentligen veta om det. Försummelse är något som inträffar utan att man vet om det, behöver inte betyda att man vill göra det eller ens är medveten om att man gör det.
han var min klippa när det gällde fotbollen, han ställde upp och la mkt tid på att träna mig. Han fixade tom. så en duktig tränare från kalix eller vart han nu var ifrån kom och tränade mig i tekniska moment. När jag var yngre var jag väldigt duktig och en lovande fotbollstjej. jag blev rankad etta i sverige som mest lovande spelare baldn flickor födda-85. Jag har spelat ett kort tag i allsvenskan innan jag slet av det inre ledbandet i foten. Efter det tog jag mig aldrig tillbaka ordentligt igen och hade väl inte heller ngn lust att göra det. Pappa berömde väl mig ibland, men bara i det privata. Om jag bara gjorde en enda dålig passning eller liknanade på planen använde han alltdd mig efteråt som en slags slagpåse (kändes det som) då han alltid berättade för min lagkamrater hur man inte skulle göra med mig som exempel. kanske tänkte han att jag ändå visste jag var duktig, men vilket 13-18 åring vet det utan berömmelse. jag strävade ständigt mot perfektion, inte ett enda misstag var mitt motto. men hur jag än försökte så hittade han alltid ngt att klaga på till mina lagkompisar. Jag blev så arg, men mest ledsen att han aldrig kunde bekräfta mig framför andra. det var alltid efteråt som han sa; du var bäst på planen, gumman. det vet du att jag tycker....
Jag är tacksam han lärde mig fotobollens grunder, la ned massor med tid, tom. skjutsade mig för att gå på träning (!) med Piteå IF i piteå och hem till gällivare igen en veckodag. =)  
Precis som med mamma har jag haft despyter med pappa, men de jag haft med honom har varit tyngre. De har tagit mig lång tid att repa alla sår jag haft i själen och då har verkligen itne fotbollsåren då jag var yngre haft ngn medverkan i det. Jag kom över det fort, men jag kände att det var ett bra exmepel. Min syster skulle nog säga att jag iaf hade hans uppmärksamhet (fotbollen) medan hon inte alls hade det. Men ärligt vet jag inte om den negativa uppmärksamheten är bättre än någon alls =)
jag älskar mig far, han är ju min pappa =) Han har ett annorlunda sätt att visa uppskattning och sådant på, men jag har lärt mig leva med det. Hela min pappas sida av släkten är speciell, de är inte alls lika min mamma soda av släkten. På mammas sida är det mer uppskattning i form av ord, att man pratar om saker, medan pappas sida är mer tigande, håller saker inom familjen och inte pratar om saker. Man har helt enkelt ett synsätt som är att alla vet om att alla älskar dem, man behöver inte säga eller visa det i mentala eller fysiska handlingar. Men är det verkligen så? =)
Pappa är iaf en vääääldigt social kille. Alla mina kompisar tyckte han var coolast i världen när jag var liten. han är en underbar smårbarnsfar, busig och han har riktigt riktigt nära till barnasinnet. Småbarn och precis alla djur avgudar honom. han har verkligen talets gåva och att prata med myndigehter och liknande har han lärt mig.
han har nu en nu sambo och med henne, Jana har han 3 barn till. Elliot, Oliver och nu Lea. Lea är precis på dagen 6 månader yngre än min lilla dotter.

Lånad bild

Jag har, precis som alla andra 50% av min mamma och av min pappa och jag uppskattar båda delarna likvärdigt. Utan den ena eller den andra hade jag int evarit jag och perosnligen tycker jag det blev rätt bra ändå till slut. Båda mina föräldrar har lärt mig mkt i föräldraskapet. Vad jag ska ta efter ocha absolut inte ta efter. Jag vill vara en lika bra smårbarnsmamma som min pappa var för oss, jag vill föra vikten av kommunikation vidare till Vilja som mamma gjort med oss. Jag vill krama och pussa mina barn mer än vad pappa gjort med oss och komma ihåg mig själv, vilket mamma inte gjorde. jag vill vara uppmärksam till mina barns önskningar och olika måenden, försöka förstå och definitivt inte tillåta mina barn att känna sig försummade av någon av mig eller tommy på något sätt. jag ska hålla regler lika bra som mamma gjorde, hålla mig lugn och sansad för att när jag väl blir arg få repsekten som en mor förtjänar. precis som mamma gjort. jag vill ändå finnas där och lösa problem som kan tillstöta när man är ung som pappa gjorde när jag snattde en gång och som han gjort många många gånger. Alla föräldrar har bra och dåliga sidor och jag tycker att den största styrkan ligger i att kunna acceptera dem. Att veta att jag äör dålig på vissa saker, inte bli förstörd när någon tar upp dem. För vem fan är perfekt?
Mamma och pappa ni har båda dåliga sidor, men jag älskar er båda. Ni är delaktiga i att göra mig till den jag är i dag, både det dåliga och det bra. Vissa saker har varit sämre hos en, medan den andra sårat mer än den första =) Somliga saker är jag evigt tacksam för medan andra alltid kommer följa mig och bita lite i skinnet som ett svidande myggbett.

Lånad bild

Jaha dag två då =) Min första kärlek, var länge sedan jag tänkte på det! Utan några som helst tvivel hette han Andreas Järdeholm. Han bor i gällivare och var väl min första allt, haha! =) Han var en fotbollskille och jag en fotbollstjej så vi var ofta tillsammans med kompisar och spelade fotboll runtom gällivare! Kommer ihåg att jag älskade att vara med honom, han fick mig att slappna av. jag kunde helt enkelt bara vara Linda, ingen annan. När man växer upp i ett samhälle som gällivare är pressen stor (iaf när jag var liten) att vara jävligt perfekt. man ska vara snygg, smal, duktig, smart, men itne för smart, tuff, men itne för tuff och mitt i allt det ska man ändå bara vara sig själv. Är rätt svårt att växa upp där ur den synvinkeln, enligt mig.
Jag antar han var sedd mer osm en tönt och jag som en "icke-tönt" eller vad man nu ska säga. Jag var populär på min skola, han var itne det på sin. Ofta frågade folk varför jag var tillsammans med honom. svaret är enkelt, han var (säkert nu också, men känner inte han längre) jävligt snäll. Han behandlade mig otroligt väl och tyckte om mig för den jag var (tror jag iaf) =)

Lånad bild

Var aldrig någon som var tvungen lyssna på andra om vem jag skulle umgås med utan var med dem jag ville helt enkelt, oavsett vilken otroligt löjlig kategori de befann sig under skolan. Barn är jävligt elaka alltså och jag var säkert inte alltid snäll. Vissa tycker nog jag var en jävligt elak fan, men jag försökte vara snäll. Om jag int evar det har jag bara starka minnen av att jag gått och bett om ursäkt... Men som sagt, jag var verkligen itne jordens snällaste. Var elak otaliga gånger, men däremot brydde jag mig inte om andra tyckte jag var töntig som umgicks med andreas och hans kompisar. Idag har andreas 3 (!) barn med sin tjej och dom bor fortfarande i gällivare. Det är roligt att han hittat någon, fast det visste jag att han skulle göra =) han var ju och är säkert så mysig fortfarande.
Jag kan säga att jag är otroligt glad att han var min första kärlek, han var snäll, omtänksam och respektfull. Även om jag haft min skörd av dåliga pojkvänner i livet så satte han ändå ribban för vad en pojkvän bör vara, trots vår ringa ålder. För om jag tänker efter är nog tommy lik honom i många fall, iaf av det jag minns av andreas. fast tommy är ju tiotusen gånger bättre, för mig =)
slutligen kan jag säga att jag höll ihop med honom i princip hela tiden under ca 4 år, kanske längre, minns inte riktigt. Länge på den tiden =) Var 16 när vi gjorde slut.

all lycka till andreas och hans familj!

Lånad bild

Jag heter då Linda Roslin. Roslin tog jag av min man när vi gifte oss 15 augusti 2009. Innan dess hette jag Lehto-Tallhed, men använde bara Lehto av den enkla anledningen att fler visste vem jag var då. När jag var liten kallades jag LT vilket då stof för Linda Lehto eller Lehto-Tallhed... =) Vet faktiskt inte vilket och det kvittar ju också =)



Vår bröllopsdag var helt fantastisk, vi hade underbara värdar i form av david Sundberg (en gammal vän till Tommy) och Ida Nordlund (en av mina närmsta vänner). De hade fixat med lekar och tipsrundor med mera. Var jätte lyckat och vi fick otroligt mycket komplimanger för arrangemanget. Brudbukett och bordsdekorationerna gjorde jag själv. Blev mycket nöjd med dem  samtidigt somd et sparade mycket pengar =)
iallafall regnade det en litens skvätt på mig och tommy just innan vi skulle gå in i kyrkan (håret blev knappt blött) men vad gjorde det? solen sken resten av dagen och dessutom betyder det ju tur om det regnar på brudparet så om man är lite vidskeplig så var det ju perfekt =)
Vidskeplig är då ngt som jag inte är för fem öre. Jag tror fullt och fast på att vi skapar våra egna öden, ingenting står skrivet i sten. Vi är alldeles för emotionella varelser för att kunna ha ett öde enligt mig, om bara en liten detalj sker medan vi är på gott/dåligt humör kan det förändra hela dagens sätt att agera. Tillexmepel om vi int ehittar våra favoritskor innan jobbet eller om vi faktiskt gör det. =) Vem FAN kan förutspå det!? =)

Jag studerar till socionom på heltid, men tog uppehåll då jag fick barn den 29/11-2010. Hann gå 3.5 terminer av sju av programmet så den 10 oktober i år drar jag igång studierna igen! Blir spännande! Vi döpte iallafall vår dotter till Liz (efter min moster) Vilja Erica (efter tommys mamma) Roslin. Hon är det absolut bästa i mitt liv. Jag vet att jag älskar att vara mamma även om jag inte alltid tycker det är helt lätt! =) Men vem gör? Ingen är eller kommer någonsin bli expert på föräldraskapet! kanske expert på sina egna barn, men då är alla barn olika =)

 Vilja igår 6/6-2011, mammas hjärta! <3

jag är en rättvis människa som är svår att komma inpå livet, man kanske tror att jag är öppen om allt, men det är långt ifrån sanningen. Jag är en person som hellre ha få, men bra vänner än många som är mer kvantité än kvalité. Antingen hatar man eller älskar mig, jag är ingen som befinner mig i mitten. Jag säger ofta vad jag tycker, men är bra på att säga det på ett fint sätt. Jag sårar sällan någon för jag vet själv allt för väl vad det innebär att bli sårad. jag må se tuff ut och agera så, jag låter ingen trampa på mig, men mina närmsta kan lättvindigt såra mina känslor. Jag skiter i vad folk tycker, FULLSTÄNDIGT och det är jag glad för, men återigen är mina närmstas åsikter högt värderade medan främlingar kan säga och göra i princip vad som helst mot mig utan att jag tar åt mig. Jag tycker det är viktigt att kunna berömma sig själv och andra, berätta ifall någon varit duktig, är fin eller har presterat något bra. jag är inte sen att delge de komplimangerna för jag är inte en perosn som själv kräver särskilt mycket uppmärksamhet. jag älskar att finnas till, att vara tillgänglig lyssna och råda om jag kan, därav valet av yrke =) Själv har jag svårt för att berätta när något trycker och vänder mig därför oftast till min man som är min klippa. Jag skulle vilja säga att jag hade svårt att visa kärlek, men min man har lärt mig hur man gör. Kanske sitter det djupt sen min egen barndom där man använde ord istället för kramar. Jag är duktig på att tala, för min åsikt fram och få andra att förstå. Jag är också duktig på att läsa folk, komma ihåg detaljer om mina vänner, omgivningen och andra. jag är dålig på ta kritik om man säger det på fel sätt och agerar med försvar sitället för att lyssna och ta åt mig av det konstruktiva =)
Jag skulle beskriva mig själv som en social perosn, men egentligen gillar jag inte sociala situationer. jag drar mig för att träffa nytt folk OM det är på privata arenor, men uppfattas nog trots det som mycket öppen och pratglad. Handlar det om tex. arbetsintervjuer är jag mer än gärna där. =) Konstigt! ja, jag vet!
jag är snäll, för snäll mot familj ofta. Jag prioriterar att ta hand om mig själv så jag ska kunna vara en bra mamma för vilja och det mår jag itne dåligt av. Att vara en självuppoffrande moder och tro att ens barn mår bra av det anser jag är rent en bluff. Barn gör som du gör, inte som du säger. Om vilja ser att jag är lycklig blir hon det också. Jag har haft en tuff barndom och än mer tonårstid där jag drabbats av stora sorger (inga dödsfall dock), men kommit segrande och starkare ut varje sorg. jag är en stark människa som klarar det mesta, kan förlåta, inte är bitter och ständigt lär mig nya saker. jag har sjukt dålig självkänsla och kämpar med min vikt konstant. Jag hoppas jag en dag kommer tycka jag är vacker inifrån och ut =) jag är bra på säga vad jag är bra på, vilket i sverige anses vara skryt, men skillnaden är den att jag int behöver säga det till folk. Jag är nöjd med den jag är och jag är nöjd med att ständigt utvecklas och lära mig nya saker. jag är glad att jag om 5 år kommer tycka att jag inte alls är den här perosnen som skriver dte här längre. Ja, nu säger jag ju det här, men uppgiften var att beskriva mig själv och detta är jag.

Jag älskar dessutom att resa, laga mat, pyssla med fotoböcker, inreda, umgås med vänner och vara mamma och fru!

ciao

30 dagar om dig själv!